~2006-02-13 - 21:05 ~

Tre år sedan.

Fan vad tiden går.

Tre år sedan.

Sen du försvann,

från oss.

Jag älskar dig farfar,

älskar dig som fan.

Önskar du fanns kvar,

vilket du gör,

men inte på samma fysiska sätt.

Jag försökte hitta en minneslund idag,

men det fanns ingen,

inte någonstans.

Jag fick ringa pappa,

och be honom,

att tända ljus för dig.

Jag som hade köpt en ros till dig.

Du älskade ju rosor.

Jag ställde upp dina fotografier, bredvid varandra.

Den sista med dig och den med dig och mig.

Med rosenblad på bordet.

Jag tände ljus,

för dig.

Nu ska allt få stå där,

tills rosen vissnat,

har jag bestämt.

Jag önskar du var här farfar,

jag fick höra,

att du hade varit stolt,

över mig.

Jag gråter nu farfar,

när jag tänker på,

hur du kallade mig.

Din ögonsten.

Nu svider mina ögon.

Jag hatar smink ibland.

I alla fall,

när jag gråter.

Jag minns att jag grät bort det mesta,

på din begravning.

Farfar, finns du när vi dansade?

Vi dansade vals,

på fasters brölopp.

Till Änglamark.

Jag älskar den sången,

på grund av det,

älskar den mer än förut.

För jag tänker på,

när vi dansade.

Och du sade att vi skulle göra det igen.

.. men det blev aldrig igen,

i detta livet i alla fall.

När jag kommer till dig,

så ska vi dansa.

Lova mig det.

Och Xena ska vara med,

jag tror du gillade henne mer,

än vad du visade.

I alla fall efter lite alkohol.

Nu ler jag i alla fall igen farfar,

fast med tårar i ögonen.

Jag försöker tänka på bra stunder,

som vi hade.

Du och jag.

Men jag saknar dig,

kan knappt sluta skriva.

För det finns så mycket,

jag vill säga,

berätta,

känna.

Som inte kan komma fram,

för det kan inte ta slut.

Jag älskar dig farfar,

något innerligt.

Jag vet att du finns hos mig,

just nu.

Du läser säkert detta medans jag skriver.

Men i alla fall.

Saknar dig

Stig